Billingska Bokhandelns blogg

boktips, eböcker & läsplattor

“Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.

Igelkottens Elegans är en underbart elegant bok. När jag läst ut den kände jag mig så tom. Efter ett par dagar kom jag på mig själv med att gå och tänka mycket på boken, den malde liksom på i mitt inre. Jag plockade fram den igen och bläddrade vidare i den och det kändes som om jag skulle kunna läsa den en gång till. Många meningar och vackra ord som jag vill smaka på en gång till. Och framför allt vill jag ha lite tid på mig att smälta alla filosofiska hänvisningar som inte jag förstod.

Liksom huvudpersonen Renée är igelkottar också helt fantastiska djur, dom hör liksom inte riktigt hemma i vår tid. Deras kropp är urtida på något vis, de är otillgängliga med alla sina taggar och de har ett mjukt inre. Trots alla taggar är de oemotståndligt söta. De vaggar fram på sina knaggliga ben med konstiga leder som ser lite gummiaktiga ut, men rasslar snabbt förbi en i skymningen. Har du tänkt på att en igelkott aldrig ser direkt velande ut? Ofta har de en bestämd fart och riktning mot något.

Förlåt min utsvävning, och tillbaka till boken som utspelar sig i Frankrike i ett finare hus med stora våningar och där familjerna har tjänstefolk. Renée är portvakt och mycket beläst och intelligent men vill desparat dölja detta för sin omgivning. Hon bor tillsammans med sin katt Leo och umgås gärna med Manuela, den färgstarka kvinnan  som ofta kommer med bakelser inlindade i silkespapper. Paloma är en ung tjej som vi får följa parallellt med Renée i boken, men Palomas tankar skrivs med ett eget typsnitt. Paloma vill också dölja sig själv, och framför allt hitta meningen med livet. Hon är 12 år gammal och så brådmogen att det gör ont.

Så en dag flyttar Kakuro in i huset, en japansk gentleman. Han blir en brygga mellan Renée och Paloma och avslöjar dem båda genom att vara skarpsynt. Det blir en hel del skratt.

Vi får även följa många andra karaktärer i huset, Palomas familj, hunden Neptune och lära oss mycket om filosofi eftersom författaren Muriel Barbery är lärare i just detta ämne.

Jag grät en skvätt i slutet och var lite besviken över att det kändes inte som det skulle bli någon fortsättning på boken. Karaktärerna hade räckt till gott och väl till både två eller tre delar och jag blev dessutom triggad att läsa “Anna Karenina” i sommar.

Detta är en “måbrabok” som jag gärna rekommenderar. Tyckte du om filmen Amelie från Montmartre? Då gillar du också Igelkottens Elegans.

Boken har blivit film och du kan ta en titt här: