Billingska Bokhandelns blogg

boktips, eböcker & läsplattor

Bombyx är skriven av Anne Rambach och jag läser på baksidan av boken att det är hennes nionde bok. Gud, vad spännande den var. En riktig thriller.

Huvudpersonen som heter Diane Harpmann är journalist med tungt personligt bagage. Hon bryr sig inte om hon lever eller dör. Eller rättare sagt: hon har dåligt samvete för att hon överlevde. Under en fotografering på restaurang Bombyx i chinatown blir Diane inblandad i en eldstrid där hon undkommer med nöd och näppe tack vare sin träning i aikido och med lite hjälp.

…”Men än var timmen inte slagen. Ur skuggan bakom gonggongen kom madame Phan-Thong smygande. Hon rörde sig tyst längs den bombarderade väggen mot den enda stolpen som inte var söndersmulad. Hon grep tag om något Diane trodde var ett skynke och ruskade det häftigt. Tyget fick liv, vred sig, svällde och förvandlades först till en pelare och sedan en strömvirvel. Sidentyget visade sig vara levande – det var i själva verket en klase av hundratusentals fjärilar som hade befriats av den ganla damens skakning och förvandlats till ett vilt fladdrande moln av orangeförgade vingar med svarta vingribbor. Fjärilstöcknet var så tjockt och färgrikt att människogestalterna försvann som bakom en tät förblindande slöja. Vingslagen piskade mot Dianes ansikte, hår och kropp. Den sista skottsalvan hördes knappt översuset från Monarkfjärilarnas vingar. Det dallrade ett ögonblick innan de skingrades och en efter en återtog sina platser och ordnade in sig i en ny klase. Snart fanns det inte mer än en handfull Danaus Plexippus kvar i luften som skänkte en gnutta färg åt förödelsen. Sikten var fri igen. Diane stod vid avgrundens brant med ett söndersmulat räckte vid fötterna. Nedanför hade polisen börjat undersöka brottsplatsen.” …

Diane börjar undersöka vad som egentligen hände på Bombyx och hamnar givetvis i farligheter. Hon har hjälp av sin väninna Elsa och redaktionen på tidningen där hon jobbar. Men egentligen är hon ensam i sin egen bubbla och gör vad hon själv tycker ska göras. Om jag får lov att jämföra henne med någon annan kvinnlig personlighet så är det Lisbeth Salander som ligger nära till hands, och kanske ännu närmre Eve Dallas från J.D Robbs böcker.

Boken utspelar sig i många spännande miljöer i Paris, allt från botaniska trädgårdar till skumma bakgårdar och bikaraktärerna är många. Genom all action och farlighet blir jag buren framåt av det vackra språket i boken som ger en mjuk kant åt annars mycket hårda händelser.

Bombyx var en väldigt spännande bok att läsa och jag kommer att genast skaffa den fristående uppföljaren: En doft av ondska som ska komma ut när som helst i dagarna.

Linda

Igår var jag i Köpenhamn och tänkte ge er några tips på var man bör kolla efter trevliga böcker.

Det blir fotoblogg idag!

Först hoppar vi av tåget i Örestad och tar den förarlösa metron in till Kongens Nytorv. Landskapet och husen ger mig känslan av att hamnat någonstans i framtiden.

Den här delen av Amager ser nästan ut som ett enda stort Bo01. Diken och dammar på gammal sjöbotten och moderna hus med mycket glas.

Tittar man ner över kanten går det att spana in näckrosor i alla färger.

Första bokstoppet är Arnold Busck.

Det ligger mitt på ströget när man har svängt in på Købmagergade och i universitetsområdet i Köpenhamn. Här finns det mesta och dessutom är det ofta rea på massor av böcker. Jag tror faktiskt inte Read the rest of this entry »

“Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.

Igelkottens Elegans är en underbart elegant bok. När jag läst ut den kände jag mig så tom. Efter ett par dagar kom jag på mig själv med att gå och tänka mycket på boken, den malde liksom på i mitt inre. Jag plockade fram den igen och bläddrade vidare i den och det kändes som om jag skulle kunna läsa den en gång till. Många meningar och vackra ord som jag vill smaka på en gång till. Och framför allt vill jag ha lite tid på mig att smälta alla filosofiska hänvisningar som inte jag förstod.

Liksom huvudpersonen Renée är igelkottar också helt fantastiska djur, dom hör liksom inte riktigt hemma i vår tid. Deras kropp är urtida på något vis, de är otillgängliga med alla sina taggar och de har ett mjukt inre. Trots alla taggar är de oemotståndligt söta. De vaggar fram på sina knaggliga ben med konstiga leder som ser lite gummiaktiga ut, men rasslar snabbt förbi en i skymningen. Har du tänkt på att en igelkott aldrig ser direkt velande ut? Ofta har de en bestämd fart och riktning mot något.

Förlåt min utsvävning, och tillbaka till boken som utspelar sig i Frankrike i ett finare hus med stora våningar och där familjerna har tjänstefolk. Renée är portvakt och mycket beläst och intelligent men vill desparat dölja detta för sin omgivning. Hon bor tillsammans med sin katt Leo och umgås gärna med Manuela, den färgstarka kvinnan  som ofta kommer med bakelser inlindade i silkespapper. Paloma är en ung tjej som vi får följa parallellt med Renée i boken, men Palomas tankar skrivs med ett eget typsnitt. Paloma vill också dölja sig själv, och framför allt hitta meningen med livet. Hon är 12 år gammal och så brådmogen att det gör ont.

Så en dag flyttar Kakuro in i huset, en japansk gentleman. Han blir en brygga mellan Renée och Paloma och avslöjar dem båda genom att vara skarpsynt. Det blir en hel del skratt.

Vi får även följa många andra karaktärer i huset, Palomas familj, hunden Neptune och lära oss mycket om filosofi eftersom författaren Muriel Barbery är lärare i just detta ämne.

Jag grät en skvätt i slutet och var lite besviken över att det kändes inte som det skulle bli någon fortsättning på boken. Karaktärerna hade räckt till gott och väl till både två eller tre delar och jag blev dessutom triggad att läsa “Anna Karenina” i sommar.

Detta är en “måbrabok” som jag gärna rekommenderar. Tyckte du om filmen Amelie från Montmartre? Då gillar du också Igelkottens Elegans.

Boken har blivit film och du kan ta en titt här:

Så fint namn har denna bloggdesign. Även ett mycket känt godis som man kan hitta i affären om man har tur :-).

Helst ville jag göra en mysig, myllrig blogg men ändå lättnavigerad och enkel. Inget av det lyckades jag kombinera utan hittade detta ganska gamla tema som jag gillar skarpt. Det är iallafall ett ganska unikt utseende som man inte glömmer i första taget.

Som skaparen själv säger om det: -The perfect antidote to drop shadows.

Visst är det läckert?

När jag börjar bygga blogg har jag svårt att bestämma mig för hur det ska se ut och vilka funktioner som ska finnas med. Det finns alldeles för mycket att välja bland. Nu är designen väldigt enkel så att man lättare kan koncentrera sig på textinnehåll och bilder. Längtan att börja bokblogga på riktigt är stark. Vi hörs!

Linda