Michael Nyqvist är en av Sveriges mest omtyckta och framgångsrika skådespelare. I sitt uppmärksammade Sommarprogram i juli 2007 berättade han om sin bortadoption, om sökandet efter sina biologiska föräldrar och efter sin egen identitet. Nu kommer boken som fördjupar berättelsen.

“En dag var vår blå Saab utbytt mot en guldfärgad Ford Fairlaine av sextiofyra års modell. Den svenska lite sura doften hade bytts ut mot en mera plastig amerikansk. Vi var de enda som hade en amerikanare på gatan. Att sitta i bilen kändes som att vara i en agentfilm. Man kunde skjuta iväg raketer med cigarettändaren och radion såg ut som en polissändare. En dag när jag satt själv bakom ratten och jagade en bov fastnade tutan och det gick inte att få den att tystna. Pappa bar mig, som var livrädd, ut ur bilen och sa att det inte var något som gått sönder. Den sommaren åkte vi iväg i Fairlainen – inte på min längsta, men viktigaste resa – över alperna, söderut.
Sedan den resan var inget mera sig likt. På hösten sålde pappa Forden och köpte en Volvo. Då brydde jag mig inte längre.
Det mesta som jag har sett efter det har varit som ur ögonvrån, det har passerat utan att jag riktigt tittat till.
En dag satte jag mig ner och började skriva.
Jag skrev för att försöka förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress. En av alla adresser jag sedan sökt i fyrtio år.
Det är nog därför jag har skrivit boken.”
Michael Nyqvist

Eldritch Swan är en död man. Det är i alla fall vad hans brorson Stephen alltid fått berättat för sig. Tills den dag Eldritch vandrar in i hans liv efter 36 år i ett irländskt fängelse. Farbrodern menar att han är oskyldigt dömd, men vägrar att avslöja några detaljer.
När en advokat besöker dem med en märklig förfrågan dröjer det inte länge förrän Eldritch och hans skeptiske brorson reser till London för att se en prestigefull Picasso-utställning. Där börjar en resa som tar dem tillbaka till andra världskriget och mysteriet kring fängslandet av Eldritch.
Men att nysta i det förflutnas mörka hemligheter, familjeband och svek visar sig snart bli en farlig jakt för Eldritch och Stephen. Någon gör allt för att hindra sanningen från att komma fram – till vilket pris som helst …

För glömda synders skull får världspremiär på svenska 2009 och släpps i Storbritannien 2010.

Det var väl en rolig rubrik? Tycker jag iallafall för jag har världens gulligaste svärmor.

Ingrid som ibland tittar in i butiken har läst “Ödets Hav” av Elisabeth Nemert och tyckte att den ska jag rekommendera här i bloggen. Nu blir jag ju själv ganska sugen på att läsa den själv…

Vi har tidigare haft Elisabeth Nemert på besök hos oss i butiken. Kanske var du här och träffade henne?

En spännande och inträngande skildring av livet på Gotland under 1300-talet, om livets oförutsägbarhet, om civilkurage och mod och kärlekens helande kraft.

Med ett öronbedövande rytande vräkte sig vinden mot fartyget som hjälplöst kastades runt bland de höga grå vågorna. Hon stod i skeppets för och såg ut över det upprörda havet. Hon var på väg bort, bakom henne fanns allt det som hon en gång hållit av, framför henne fanns bara ovisshet. Och inne i hennes kropp växte ett barn för vilket hon bara kunde känna hat och ovisshet.

Den unga Aurora Eken hade fått allt hon kunde önska sig. En redbar make och ett gott liv på gården Hästnäs. Som genom ett under hade hennes familj skonats från Digerdöden som hade drabbat så många av Visbys invånare nio år tidigare. Då hade döda kroppar kantat gatorna och likbålen brunnit dag och natt.

Elin Persdotter föddes uppe på Klinten där Visbys fattiga befolkning trängdes. När döden skördade hela hennes familj stod hon utblottad och ensam i livet utlämnad till andra människors välvilja och barmhärtighet. Som piga på Hästnäs hos Auroras familj hade hon till slut fått mat och husrum och en säng att sova i.

När Gotland invaderas av den danska armén kommer förräderi och svek att dela gotlänningarna i två läger. På Hästnäs blir livet aldrig mer detsamma och de båda kvinnorna  tvingas ut i världen mot ett okänt öde.

Elisabet Nemert är en högt älskad författare. Hon har en oöverträffad förmåga att förena en spännande intrig med ett djup och en livsvisdom som gör läsningen till något långt utöver det vanliga. Detta är hennes femte roman efter publikframgångarna Bortom stjärnan (2002), Den vita liljan(2003), Rovfåglarnas tid (2005) och Vindarnas ö (2007).

För ett tag sedan läste jag Haruki Murakamis “Fågeln som vrider upp världen”.

Oj vilken bok! 741 sidor i pocket. Bara det en bedrift för läsaren.

Boken har legat ett tag här brevid mig på mitt lilla soffbord. Jag tittar på den ibland och tänker på hur gärna jag vill skriva om den men hejdas av att det känns svårt. Svårt att tåta ihop ett par få rader om denna bok, gigantisk till sin storlek och förundransvärd till sitt innehåll.

Fågeln som vrider upp världen är en stor bok. Den handlar om en simpel historia om man tittar till handling och händelseförlopp. Men den innehåller också religion, mysticism, jordnära mänsklighet, historieskildringar, en deckarhistoria, ett alice i underlandetförlopp, mänsklig grymhet, vackert poetiskt språk och brutal klarhet och enkelhet.

Hur beskriver man det i en enkel bloggpost? Hur ska jag gå till väga?

Därför har jag väntat och låtit den sjunka in lite i mitt medvetande. Jag gillar det, att få saker ligga och mogna i mig tills jag hittar ett lugn, en ro. Fattade jag vad boken handlade om egentligen? Eller såg jag bara en liten del när jag läste? Fanns det flera lager att upptäcka?

Så kan jag tänka efter att jag avslutat en bok. Och gärna får det gå lite tid. Hur ska man kunna ha en åsikt om någonting om man inte tänker efter? Vissa rusar ju fram och har åsikter om ALLTING. Det tror jag inte man kan egentligen.

Boken handlar om Toru Okada. Han är japan och bor tillsammans med sin fru Kumiko. Deras katt har försvunnit och Kumiko oroar sig för katten som funnits med i deras relation sedan tidigt stadium. Katten togs om hand om och var herrelös och hjälplös precis som ett litet barn.

Katten är borta och påminner Kumiko om den tiden som förhållandet var nytt och hoppfullt. Toru blir ombedd att gå ut och leta efter katten i grannskapet och går ut i gränden och hittar ett ödehus som är hemsökt och han träffar en ung granne som berättar sin historia för honom.

Toru är arbetslös och går hemma och liksom laddar för något annat och vet inte riktigt var han ska ta vägen, vilken inriktning hans liv ska ta. Han bekymrar sig inte så mycket för det. Kumiko jobbar och han har ett litet sparkapital.

Sen försvinner Kumiko plötsligt en dag, hon kommer inte hem från jobbet. Toru vet inte vad han ska tro, har hon lämnat honom för en annan man?

Dagarna går och Toru funderar och försöker förstå. Fastän han är väldigt jordnära och vardagligt förankrad i verkligheten så finns det en ödestro och ett övernaturligt inslag i hans tänkande. Han försöker bryta sig igenom dimman i det han inte kan förstå för att kunna “rädda” eller få tillbaka sin fru. Den här dubbla sidan av Torus personlighet och hur handlingen spinner vidare är förtrollande för mig som läsare. Jag dras till boken och vill veta, vad, vad är det egentligen som har hänt.

Många kapitel svävar ut och leder läsaren genom skildringar av den japanska invasionen av Kina och meningslösa krigshistorier där män (och säkert kvinnor ) bara lydde order och gjorde absurda ting. Bokens deckarhandling liksom stannar upp för att berätta en annan historia i lugn och ro. Jag känner här en berättarstil så som man inbillar sig att den muntliga berättartraditionen skulle kunna ha sett ut där folk ger sin historia till sina efterkommande i sakta mak vid en lägereld.

Jag som läsare får ge mig tid helt enkelt att rida ut de mil som berättandet för mig genom det kinesiska fastlandet.

Bildspråket är också fantastiskt. Toru vill som sagt gå till botten med vissa saker för att förstå varför hans fru lämnade honom hastigt och helt oväntat. Vad gör man då om man vill gå till botten? Jo, man går ner i en torrlagd brunn för att tänka.

Tänk dig själv att gå ner i en tom brunn. För varje steg neråt, tystnar världen ovanför mer och mer. Det blir mörkare och mörkare. Till sist kan du inte se din egen kropp, och mörkret omsluter dig.

Tystanden trycker mot dina tinningar och paniken kommer. Pulsslagen bultar mot bröstbenet och det är svårt att andas, det känns som att dra in luft i kroppen kräver ofattbar ansträngning. Du håller upp din hand framför dig men kan inte se den. Du finns inte. Du känner på din kropp och övertygar ditt sinne om att du faktiskt(hallå!)finns till.

Sedan, plötsligt infinner sig ett lugn. Kroppen slappnar av och det är skönt att befinna sig där i mörkret. Du är ett med tillvaron och mörkret är inte skrämmande , inte en fiende längre utan en lugn vän som har funnits där för alltid.

Där i lugnet är det lättare att se klart, att tränga igenom den osynliga barriär som hindrar i vanliga fall för djupare insikter.

( det här är mina egna ord om boken, men det var ungefär likadant beskrivet )

Senare i handlingen kommer katten tillbaka och får ett namn, “Makrill” och Toru träffar många spännande människor på sin väg. Till sist förstår han varför hans fru har lämnat honom och historien trappas upp i tempo och spänning. Han ska rädda henne men glömmer bort att han blivit spådd sedan tidigare att se upp för vatten. Det tycktes obegripligt just då, men när brunnen börjar fyllas med vatten blir det väldigt problematiskt och blött. Hur ska det gå?

Visst låter det helt galet?

Jag rekommenderar dig verkligen att läsa “Fågeln som vrider upp världen”. Det är en annorlunda och helt fantastiskt bok. Eller läs någon annan av Haruki Murakamis böcker, “Norweigian Wood” eller “Kafka på Stranden”.

Det är en upplevelse.

Linda

Den här boken har många väntat på och jag själv är väldigt nyfiken på den. Idag lyssnade jag på SR:s webbradio kultur/biblioteket som gjorde ett avsnitt med Monika Fagerholm och några andra finlandssvenskar. Det gjorde mig extra nyfiken på denna boken som vissa har väntat på två hela år. Monika förklarar varför i radioprogrammet. Boken kommer den 29:e september.

Man tror man ska ha en historia så har man en annan. Det är några år in på 2000-talet, Johanna växer upp, bor med Solveig bredvid Randskogen som gränsar till det fina, inhägnade bostadsområdet Rosengården 2 i närheten av Vinterträdgården. Vinterträdgården med sina berättelser från trakten och sitt speciella ljus, och Randskogen, inte stor, men ändå för Johanna, en hel värld.
Och Johanna som står i Randskogen, ser upp mot Bäckströms hus i Rosengården 2. Högt över stängslet reser det sig. Det är där Ulla Bäckström bor i vindsvåningen allra överst, i ett rum som hon kallar för “Glitterscenen” bland alla sina scenkostymer, alla manuskripten. Ulla i många olika skepnader, roller, bl.a. som den amerikanska flickan, som bygger på en gammal historia om ond bråd död som en gång utspelade sig i trakten. Fast kanske är det bara fantasier, en dröm, en föreställning.
För allt det där av berättelser, dagdrömmar, musik övergår i något annat, i verklighet och rått.
När Johanna några år senare möter Ulla Bäckström i Randskogen är hon rädd. Hon har varit i Vinterträdgården och träffat någon. “Hon berättar konstiga saker om det där gamla, Pojken i skogen, den amerikanska flickan, allt det där. Och jag försöker säga åt henne att jag inte längre är intresserad av det.”
Men några dagar senare är Ulla död.
Och ett annat mönster framträder, som för Johanna till rädslan och sätter allt i gungning.

“Glitterscenen” är en fristående fortsättning på “Den amerikanska flickan” belönad med Augustpriset år 2005.

En liten konstnär.

Jag har alltid gillat Lars Lerin. Det var min mamma som tjatade om hur fint han målade och hur gärna hon skulle vilja ha en tidigare bok av honom. Tack för det mamma!

Lars Lerin målar mästerligt i den svåra genren akvarell, där ljuset liksom lyser igenom pappret. Nu har han kommit med en ny bok som heter “En liten konstnär”. Om du vill se lite mer akvareller så titta här:

Det finns ett första album, en början på allt, där jag ligger svartvit och sparkar på sängöverkast och mjuka filtar. Storögd, liksom uppfordrande, ser jag på världen. Sida efter sida, från famn till famn, i solgata och slagskugga … Mamma var vacker som en filmstjärna, hennes händer så mjuka och varma. Och pappa med våtkammad Elvislugg. Hans goda mockajacka luktade piptobak, trygghet, värme.

I En liten konstnär berättar Lars Lerin i ord och bild om sin uppväxt i det värmländska samhället Munkfors och om den slingriga vägen till vuxenlivet. Om upptäckten att det var pojkar han förälskade sig i.

Det är en stark, osminkad skildring av en tid som inte tålde några avvikelser. Jag var pojke och skulle spela fotboll. Måste gömma mig bakom skolhuset för att det inte skulle synas att jag hoppade hopprep, hage, snodd … Samtidens normer förblindade. Det var i kärlek som mina föräldrar försökte omskapa mig. Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek.

av Jonas Jonasson.

Nu i butiken!

Den här boken fick mig att skratta högt många gånger. Det påstår min sambo, och jag tror honom för boken var väldigt rolig. Huvudpersonen heter Allan Karlsson och ska till och bli firad på sin 100:e födelsedag. På äldreboendet där han förvaras planeras en högtidsstund med både kommunalråd och journalister på plats. Det tycker Allan är mindre kul, så han beslutar sig för att helt enkelt kliva ut genom fönstret och försvinna.

Vi får följa Allans flykt och möten med nya vänner samtidigt som han jagas av polisen misstänkt för ett par olika brott. Parallellt följer vi Allans liv från barndomen ut i vida världen fram till hundraårsdagen. Vi rör oss över hela nittonhundratalet och Allan lyckas närvara i de flesta storpolitiska händelser på ett eller annat sätt. Allan gillar att spränga saker och har nytta av det som yrke, men krig och religion tar han helst avstånd ifrån även om han utsätts för makthavare och politiker. Allan vill gärna lösa problem med en sup eller två.  Då går det ju inte att bråka, när man får en sup.

Just den här delen att Allan inte gillar politik eller religion tycker jag är så skön. Det är så befriande på något sätt att kunna sätta sig över alla mänskligt skapade skillnader oss emellan. Vi är ju alla rätt så lika innerst inne. Varför lägga tid på att bråka om saken?

Huvudpersonen råkar ofta hamna i svåra situationer men äger den goda förmågan att improvisera, anpassa sig och fatta snabba beslut medan kulorna ryker över huvudet. Allan blir mer och mer en överlevnadhjälte ju mer man läser om honom och i slutet är det självklart att han som har haft ett så färgrikt liv inte ska sluta sina dagar på ett äldreboende. Förmågan att anpassa sig efter resans gång är kanske det som utvecklar oss mest av allt?

Boken gjorde mig mycket glad. Resan genom hundra år lärde mig rent av lite mer historia?

Det jag skrattade mest åt var: den sköna, elefanten Sonja, Herbert Einstein, Stalin och Ranelid. Kan förresten en elefant simma 2 1/2 km?

Boken rekommenderas varmt.