Blake Charlton har skrivit en fantastisk bok och inte bara på grund av att han är dyslektiker. Nej, detta är  en bok som tilltalar alla som älskar fantasy. Men det är också en bok om en ung lärling som lider av “cacography”.  Vad är då detta? Jo, kakofoni, missljud, har kanske de flesta hört talas om. Kakografi kommer också från grekiskan och betyder dålig (kako’s) och skriva (grafein), alltså felaktig skrivning eller felaktig stavning. Jämför detta med dyslexi som är läs och skrivsvårigheter.

Huvudpersonen, Nicodemus Weal, som är en spellwright, lider alltså av kakografi – i vardagligt tal skulle vi kanske säga dyslexi – och eftersom han kan och förstår magi så har han ett extra stort handikapp. I världen vi lär känna i Spellwright fungerar magin genom att ord bildas i musklerna som sedan kastas mot något – eller någon – för att ge önskad effekt. Detta kallas spellwrite.

Om man då, som Nicodemus, har problem med stavningen så kan det ge katastrofala följder.

Man kan alltså säga att detta är en bok om en dyslektisk person och om dyslexi generellt. Men det är så mycket mer än det.

Detta är en mycket, mycket bra bok. Jag älskade den och jag lider inte av dyslexi. Men flera personer som jag har talat med gör och blev otroligt intresserade av boken. Alla höll med mig om att detta är en fantastisk bok.

Och alla vi som redan har hunnit läsa den kan glädjas åt att det kommer fler böcker. Nästa bok i serien heter Spellbound.

Det här är en skön bok att läsa, alldeles för kort men ändå fullständig. Den handlar om en inre och yttre resa, kantad av litterära referenser samtidigt som det egna språket är vackert.

Anne gör en tågresa till Bajkalsjön, tåget är skakigt men Annes inre värld svävar ändå lätt i både verklighet och meditation. Hon är nostalgisk över livet och liksom väntar, har stannat av lite, samtidigt som hon reser mot ett bestämt mål.

Hemma har hon väninnan Clémence som hon brukar läsa högt för när de sitter tillsammans i den röda soffan. Clémence gillar att höra historier om egensinniga starka kvinnor men är lite förvirrad, ibland glömsk och ibland skarp som ett knivblad. Hennes historia berör.

Boken var lustfylld att läsa om än en anings vemodig. Det här är också en bok som jag antagligen kommer att läsa flera gånger, liksom Igelkottens Elegans. Vissa böcker är som ett sällsynt gott choklad. Efter ett tag vill man smaka det igen.

Läs mer om Michèle Lesbre här.

Jag har någon sorts liten crush på Jan Guillou, det erkänner jag. Vet inte varför riktigt. Kanske för att jag har läst många av hans böcker, och vissa av dom oändligt många gånger av olika skäl som jag kan berätta om en annan gång.

Jan Guillou berör, det är helt klart. Vissa gillar honom och vissa blir provocerade av honom. Jag tror att många som talar om Jan Guillou blandar ihop bilden av en tevepersonlighet, en undersökande reporter, en kolumninst, en författare, en kaxig man som oftast har kortärmat på sig och levererar tvärsäkra påståenden. Hur denna Janmix kom till berättar han själv om i sina memoarer.

Boken “Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv” har jag sett fram emot länge och jag läste den som ebok i min eboksläsare som premiär med den nya tekniken.

Boken är spännande och tar oss igenom en del av Sverige som jag inte riktigt känner till då jag är 70-talist. Vi får följa den unge ambitöse Guillou som hyser författardrömmar och som inte vill bli journalist till en början. Jan skriver ganska ironiskt om sig själv som ungtupp, med mycket självinsikt. Spännande händelser och resor, det inrikespolistiska klimatet i Sverige och hur det påverkade nyhetspressen. Jag tycker att alla unga journalister bör läsa den här boken, och höra hur det var då, då på den tiden när man inte fick skriva om vad som helst eller komma med avslöjanden som inte var politiskt rumsrena nog att skriva om. Tiden påverkar utom alla tvivel vad vi tycker är okej eller inte, var i sig det gäller politik eller livsstil.

Berättelsen har en lätthet över sig, och jag slås ännu en gång av författarens förmåga att skriva tunga budskap med en lätt stil som gör att jag kan genomlida affär efter affär, avslöjande efter avslöjande fastän jag inte ens var påtänkt när en del av händelserna skedde. Det enda jag saknar i boken är lite mer av Jans privatliv. Jag är nyfiken på annat än hans yrkesmässiga karriär och hade hoppas på lite mer personliga infallsvinklar i boken, men jag förstår samtidigt författaren önskan om att just vara privat. Skulle man tillföra det jag önskar så hade det med stor sannolikhet blivit skrivet om i pressen som nyheter direktciterat ur boken.

Den här boken tycker jag att många bör läsa för att få en inblick i mediavärldens utveckling. Varje dag drabbas vi av nyheter i olika media, någon har valt ut nyheterna och presenterar dom för oss på ett sätt som vi uppfattar som sanning. Denne någon är journalist, inte någon allsmäktig nyhetsskapare utan en vanlig människa som med sina egna åsikter och ideal kan välja vad vi ska se eller inte. Det glömmer vi ibland.

Läs gärna fler recensioner här i Svd, Dn, det är kul att läsa vad andra tycker och hur olika man kan uppfatta saker och ting.

Linda

Hemma hos oss har man under kvälls och nattetid kunnat höra ett spökligt hoande och vi har själva gissa på någon sorts uggla, men vilken? Hur ser den där hoande nattpippin ut? Nu vet jag det. Det är en kattuggla och vetskapen känns mycket rolig. Jag har ingen koll på svenska fåglars läten. Det känns mycket roligt att på ett enkelt sätt kunna bekanta sig med de vanligaste fåglarna i min omgivning. Det känns som jag växer lite som människa.

Detta är en helt unik fågelbok för hela familjen. Här skildras våra vanligaste, vackraste eller mest färgstarka fåglar i fantastiska färgbilder- och med ljud! Med i boken finns en ljudmodul som gör det möjligt att höra fågeln samtidigt som man läser om den och ser på bilderna. Det ger läsaren en fascinerande fågelupplevelse, oavsett om man njuter av den hemma eller har den med i skog och mark. Här skildras de fåglar vi möter i trädgården, vid kusten, i skogen och i fjällen.
De innehållsrika och personliga texterna är skrivna av ornitologen och författaren Jan Pedersen och de karaktäristiska ljuden är inspelade av Lars Svensson, en av Sveriges främsta ornitologer. Illustrationerna är gjorda av tecknaren Jony Eriksson samt Jari Peltomäki och Markus Varesvuo- två av Skandinaviens allra främsta fågelfotografer.

Oj vilken bok! 741 sidor i pocket. Bara det en bedrift för läsaren.

Boken har legat ett tag här brevid mig på mitt lilla soffbord. Jag tittar på den ibland och tänker på hur gärna jag vill skriva om den men hejdas av att det känns svårt. Svårt att tåta ihop ett par få rader om denna bok, gigantisk till sin storlek och förundransvärd till sitt innehåll.

Fågeln som vrider upp världen är en stor bok. Den handlar om en simpel historia om man tittar till handling och händelseförlopp. Men den innehåller också religion, mysticism, jordnära mänsklighet, historieskildringar, en deckarhistoria, ett alice i underlandetförlopp, mänsklig grymhet, vackert poetiskt språk och brutal klarhet och enkelhet.

Hur beskriver man det i en enkel bloggpost? Hur ska jag gå till väga?

Därför har jag väntat och låtit den sjunka in lite i mitt medvetande. Jag gillar det, att få saker ligga och mogna i mig tills jag hittar ett lugn, en ro. Fattade jag vad boken handlade om egentligen? Eller såg jag bara en liten del när jag läste? Fanns det flera lager att upptäcka?

Så kan jag tänka efter att jag avslutat en bok. Och gärna får det gå lite tid. Hur ska man kunna ha en åsikt om någonting om man inte tänker efter? Vissa rusar ju fram och har åsikter om ALLTING. Det tror jag inte man kan egentligen.

Boken handlar om Toru Okada. Han är japan och bor tillsammans med sin fru Kumiko. Deras katt har försvunnit och Kumiko oroar sig för katten som funnits med i deras relation sedan tidigt stadium. Katten togs om hand om och var herrelös och hjälplös precis som ett litet barn.

Katten är borta och påminner Kumiko om den tiden som förhållandet var nytt och hoppfullt. Toru blir ombedd att gå ut och leta efter katten i grannskapet och går ut i gränden och hittar ett ödehus som är hemsökt och han träffar en ung granne som berättar sin historia för honom.

Toru är arbetslös och går hemma och liksom laddar för något annat och vet inte riktigt var han ska ta vägen, vilken inriktning hans liv ska ta. Han bekymrar sig inte så mycket för det. Kumiko jobbar och han har ett litet sparkapital.

Sen försvinner Kumiko plötsligt en dag, hon kommer inte hem från jobbet. Toru vet inte vad han ska tro, har hon lämnat honom för en annan man?

Dagarna går och Toru funderar och försöker förstå. Fastän han är väldigt jordnära och vardagligt förankrad i verkligheten så finns det en ödestro och ett övernaturligt inslag i hans tänkande. Han försöker bryta sig igenom dimman i det han inte kan förstå för att kunna “rädda” eller få tillbaka sin fru. Den här dubbla sidan av Torus personlighet och hur handlingen spinner vidare är förtrollande för mig som läsare. Jag dras till boken och vill veta, vad, vad är det egentligen som har hänt.

Många kapitel svävar ut och leder läsaren genom skildringar av den japanska invasionen av Kina och meningslösa krigshistorier där män (och säkert kvinnor ) bara lydde order och gjorde absurda ting. Bokens deckarhandling liksom stannar upp för att berätta en annan historia i lugn och ro. Jag känner här en berättarstil så som man inbillar sig att den muntliga berättartraditionen skulle kunna ha sett ut där folk ger sin historia till sina efterkommande i sakta mak vid en lägereld.

Jag som läsare får ge mig tid helt enkelt att rida ut de mil som berättandet för mig genom det kinesiska fastlandet.

Bildspråket är också fantastiskt. Toru vill som sagt gå till botten med vissa saker för att förstå varför hans fru lämnade honom hastigt och helt oväntat. Vad gör man då om man vill gå till botten? Jo, man går ner i en torrlagd brunn för att tänka.

Tänk dig själv att gå ner i en tom brunn. För varje steg neråt, tystnar världen ovanför mer och mer. Det blir mörkare och mörkare. Till sist kan du inte se din egen kropp, och mörkret omsluter dig.

Tystanden trycker mot dina tinningar och paniken kommer. Pulsslagen bultar mot bröstbenet och det är svårt att andas, det känns som att dra in luft i kroppen kräver ofattbar ansträngning. Du håller upp din hand framför dig men kan inte se den. Du finns inte. Du känner på din kropp och övertygar ditt sinne om att du faktiskt(hallå!)finns till.

Sedan, plötsligt infinner sig ett lugn. Kroppen slappnar av och det är skönt att befinna sig där i mörkret. Du är ett med tillvaron och mörkret är inte skrämmande , inte en fiende längre utan en lugn vän som har funnits där för alltid.

Där i lugnet är det lättare att se klart, att tränga igenom den osynliga barriär som hindrar i vanliga fall för djupare insikter.

( det här är mina egna ord om boken, men det var ungefär likadant beskrivet )

Senare i handlingen kommer katten tillbaka och får ett namn, “Makrill” och Toru träffar många spännande människor på sin väg. Till sist förstår han varför hans fru har lämnat honom och historien trappas upp i tempo och spänning. Han ska rädda henne men glömmer bort att han blivit spådd sedan tidigare att se upp för vatten. Det tycktes obegripligt just då, men när brunnen börjar fyllas med vatten blir det väldigt problematiskt och blött. Hur ska det gå?

Visst låter det helt galet?

Jag rekommenderar dig verkligen att läsa “Fågeln som vrider upp världen”. Det är en annorlunda och helt fantastiskt bok. Eller läs någon annan av Haruki Murakamis böcker, “Norweigian Wood” eller “Kafka på Stranden”.

Det är en upplevelse.

Linda

Den här veckan läste jag “The Magicians” som är ett riktigt äventyr. Någon har sagt att den är som Harry Potter för vuxna och jag skulle vilja lägga till Narnia till det påståendet. Man flyter in i en värld av äventyr.

Bokens huvudperson heter Quentin Coldwater och bor i Brooklyn med sina föräldrar. Han är överbegåvad och har deltagit i stavnings och mattetävlingar mot andra barn under hela sin uppväxt. Han är också smart men uttråkad och deprimerad och väldigt mycket tonårig pojke. När jag läser boken känner jag mig nästan själv som en tonårig kille fastän jag är en 35 årig tant.

Quentin håller hemligt att han fortfarande är tagen av historien om syskonen Chatwin i böckerna om Fillory, ett sorts fantasiland där allting är underbart och där man alltid känner sig lycklig.

Boken är indelad i fem delar och är ett mycket omfattande äventyr. Tänk dig att slå ihop hela Harry Potterserien så får du “The Magicians”.

Jag gillade mest de första delarna när Quentin kommer till Brakebill College och får lära sig grunderna i magi. Han får nya vänner och befinner sig i en milt sagt magisk miljö. I mitten av boken blir jag lite förvirrad och irriterad av det meningslösa livet som Quentin och hans vänner lever i New York med sus och dus och kanske mest för att det tar så lång tid in i boken innan jag förstår vad meningen är, vem som är fienden.

Säkert är det inte så lätt att vara trollkarl och tonåring? Det är en ganska expolsiv kombination i sig själv.

Till slut tar sig Quentin och hans vänner sig till Fillory som visar sig finnas på riktigt och inte bara är ett sagoland i en bok. Där spurtar handlingen fram mot en kamp med Martin Chatwin som var en av figurerna i Fillorysagan.

Det är svårt att beskriva känslan som jag fick av boken. Att bara skriva om handlingen är svårt och känns platt. Boken var så mycket mer, med alla detaljer och miljöer som skiftade och bar även mig in i magin. Jag ska definitivt läsa om boken en gång till längre fram och njuta en gång till och läsa lite mer analytiskt och suga i mig varje karaktär.

Boken handlar mycket om livet och det som vi alla tänker på. Varför finns vi här? Finns det någon mening? Hur hanterar man resan om det inte finns något mål? Fillory är Quentins mål, men när han hittar dit blir det inte riktigt som han hade tänkt sig.

Jag läser gärna fler böcker av Lev Grossmann och vem vet, kanske kommer det en fortsättning på “The Magicians”?

Linda

Nu i butiken!

Den här boken fick mig att skratta högt många gånger. Det påstår min sambo, och jag tror honom för boken var väldigt rolig. Huvudpersonen heter Allan Karlsson och ska till och bli firad på sin 100:e födelsedag. På äldreboendet där han förvaras planeras en högtidsstund med både kommunalråd och journalister på plats. Det tycker Allan är mindre kul, så han beslutar sig för att helt enkelt kliva ut genom fönstret och försvinna.

Vi får följa Allans flykt och möten med nya vänner samtidigt som han jagas av polisen misstänkt för ett par olika brott. Parallellt följer vi Allans liv från barndomen ut i vida världen fram till hundraårsdagen. Vi rör oss över hela nittonhundratalet och Allan lyckas närvara i de flesta storpolitiska händelser på ett eller annat sätt. Allan gillar att spränga saker och har nytta av det som yrke, men krig och religion tar han helst avstånd ifrån även om han utsätts för makthavare och politiker. Allan vill gärna lösa problem med en sup eller två.  Då går det ju inte att bråka, när man får en sup.

Just den här delen att Allan inte gillar politik eller religion tycker jag är så skön. Det är så befriande på något sätt att kunna sätta sig över alla mänskligt skapade skillnader oss emellan. Vi är ju alla rätt så lika innerst inne. Varför lägga tid på att bråka om saken?

Huvudpersonen råkar ofta hamna i svåra situationer men äger den goda förmågan att improvisera, anpassa sig och fatta snabba beslut medan kulorna ryker över huvudet. Allan blir mer och mer en överlevnadhjälte ju mer man läser om honom och i slutet är det självklart att han som har haft ett så färgrikt liv inte ska sluta sina dagar på ett äldreboende. Förmågan att anpassa sig efter resans gång är kanske det som utvecklar oss mest av allt?

Boken gjorde mig mycket glad. Resan genom hundra år lärde mig rent av lite mer historia?

Det jag skrattade mest åt var: den sköna, elefanten Sonja, Herbert Einstein, Stalin och Ranelid. Kan förresten en elefant simma 2 1/2 km?

Boken rekommenderas varmt.

av Kristina Olsson

Den här boken läste jag ut igår! Det är en deckare som utspelar sig runt Stockholm och även lite i Umeå. Huvudpersonen heter Fredrika Bergman och är civilanställd inom polisen men sörjer sin förlorade karriär som violinist. Hon är ju inte någon “riktig” polis och dessutom kvinna vilket kanske gör det lite svårt på jobbet?.

Boken handlar om en flicka som blir kidnappad från sin mamma och en febril jakt uppstår med Fredrika och hennes kollegor mot den galne man som fört bort barnet. Vem kan det vara?? Och kommer han fortsätta med att nappa barn?

Otäckt ämne javisst, men inte så väldigt otäck bok utan den var skön att läsa. Jag tar mig friheten och jämför den lite med Elizabeth Georges stil och kommer du ihåg teveserien Mord i Sinnet? (den var i för sig skitläskig) Men systematiken för att finna mördaren/gärningsmannen är detsamma och det är förstås mycket spännande.

Vi säljer boken i butiken från den 19:e augusti.

Läs mer om Kristina Ohlsson här.

Huvudpersonen som heter Diane Harpmann är journalist med tungt personligt bagage. Hon bryr sig inte om hon lever eller dör. Eller rättare sagt: hon har dåligt samvete för att hon överlevde. Under en fotografering på restaurang Bombyx i chinatown blir Diane inblandad i en eldstrid där hon undkommer med nöd och näppe tack vare sin träning i aikido och med lite hjälp.

…”Men än var timmen inte slagen. Ur skuggan bakom gonggongen kom madame Phan-Thong smygande. Hon rörde sig tyst längs den bombarderade väggen mot den enda stolpen som inte var söndersmulad. Hon grep tag om något Diane trodde var ett skynke och ruskade det häftigt. Tyget fick liv, vred sig, svällde och förvandlades först till en pelare och sedan en strömvirvel. Sidentyget visade sig vara levande – det var i själva verket en klase av hundratusentals fjärilar som hade befriats av den ganla damens skakning och förvandlats till ett vilt fladdrande moln av orangeförgade vingar med svarta vingribbor. Fjärilstöcknet var så tjockt och färgrikt att människogestalterna försvann som bakom en tät förblindande slöja. Vingslagen piskade mot Dianes ansikte, hår och kropp. Den sista skottsalvan hördes knappt översuset från Monarkfjärilarnas vingar. Det dallrade ett ögonblick innan de skingrades och en efter en återtog sina platser och ordnade in sig i en ny klase. Snart fanns det inte mer än en handfull Danaus Plexippus kvar i luften som skänkte en gnutta färg åt förödelsen. Sikten var fri igen. Diane stod vid avgrundens brant med ett söndersmulat räckte vid fötterna. Nedanför hade polisen börjat undersöka brottsplatsen.” …

Diane börjar undersöka vad som egentligen hände på Bombyx och hamnar givetvis i farligheter. Hon har hjälp av sin väninna Elsa och redaktionen på tidningen där hon jobbar. Men egentligen är hon ensam i sin egen bubbla och gör vad hon själv tycker ska göras. Om jag får lov att jämföra henne med någon annan kvinnlig personlighet så är det Lisbeth Salander som ligger nära till hands, och kanske ännu närmre Eve Dallas från J.D Robbs böcker.

Boken utspelar sig i många spännande miljöer i Paris, allt från botaniska trädgårdar till skumma bakgårdar och bikaraktärerna är många. Genom all action och farlighet blir jag buren framåt av det vackra språket i boken som ger en mjuk kant åt annars mycket hårda händelser.

Bombyx var en väldigt spännande bok att läsa och jag kommer att genast skaffa den fristående uppföljaren: En doft av ondska som ska komma ut när som helst i dagarna.

Linda

Igelkottens Elegans är en underbart elegant bok. När jag läst ut den kände jag mig så tom. Efter ett par dagar kom jag på mig själv med att gå och tänka mycket på boken, den malde liksom på i mitt inre. Jag plockade fram den igen och bläddrade vidare i den och det kändes som om jag skulle kunna läsa den en gång till. Många meningar och vackra ord som jag vill smaka på en gång till. Och framför allt vill jag ha lite tid på mig att smälta alla filosofiska hänvisningar som inte jag förstod.

Liksom huvudpersonen Renée är igelkottar också helt fantastiska djur, dom hör liksom inte riktigt hemma i vår tid. Deras kropp är urtida på något vis, de är otillgängliga med alla sina taggar och de har ett mjukt inre. Trots alla taggar är de oemotståndligt söta. De vaggar fram på sina knaggliga ben med konstiga leder som ser lite gummiaktiga ut, men rasslar snabbt förbi en i skymningen. Har du tänkt på att en igelkott aldrig ser direkt velande ut? Ofta har de en bestämd fart och riktning mot något.

Förlåt min utsvävning, och tillbaka till boken som utspelar sig i Frankrike i ett finare hus med stora våningar och där familjerna har tjänstefolk. Renée är portvakt och mycket beläst och intelligent men vill desparat dölja detta för sin omgivning. Hon bor tillsammans med sin katt Leo och umgås gärna med Manuela, den färgstarka kvinnan  som ofta kommer med bakelser inlindade i silkespapper. Paloma är en ung tjej som vi får följa parallellt med Renée i boken, men Palomas tankar skrivs med ett eget typsnitt. Paloma vill också dölja sig själv, och framför allt hitta meningen med livet. Hon är 12 år gammal och så brådmogen att det gör ont.

Så en dag flyttar Kakuro in i huset, en japansk gentleman. Han blir en brygga mellan Renée och Paloma och avslöjar dem båda genom att vara skarpsynt. Det blir en hel del skratt.

Vi får även följa många andra karaktärer i huset, Palomas familj, hunden Neptune och lära oss mycket om filosofi eftersom författaren Muriel Barbery är lärare i just detta ämne.

Jag grät en skvätt i slutet och var lite besviken över att det kändes inte som det skulle bli någon fortsättning på boken. Karaktärerna hade räckt till gott och väl till både två eller tre delar och jag blev dessutom triggad att läsa “Anna Karenina” i sommar.

Detta är en “måbrabok” som jag gärna rekommenderar. Tyckte du om filmen Amelie från Montmartre? Då gillar du också Igelkottens Elegans.

Boken har blivit film och du kan ta en titt här:

http://www.youtube.com/watch?v=edYkWx5QDsM