av Ann Heberlein

Finns godhet? Finns ondska? Finns det i så fall onda och goda människor eller enbart onda och goda handlingar?

Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter våra föreställningar om ondskan. Hur ska man kunna förstå personer som Anders Eklund och Josef Fritzl som fullt medvetande begått avskyvärda handlingar mot barn? Hur ska man se på barnen som själva blir förövare? Hur var Förintelsen, ondskan institutionaliserad, överhuvudtaget möjlig? Och varför begås de flesta onda handlingar av män?

Heberlein menar att ondskan inte alls är obegriplig. Den har sitt ursprung i ojämlikhet och utsatthet och hämtar näring ur människors rädsla och maktlöshet. Det enda obegripliga är vår ovilja att göra mer för att stoppa den.

Jag fick via ett nyhetsbrev från TOR ett tips om en ny fantasybok av Blake Charlton som har skrivit en fantasybok som heter Spellwright. Det gjorde mig så intresserad så jag var tvungen att beställa boken.

Blake Charlton har skrivit en fantastisk bok och inte bara på grund av att han är dyslektiker. Nej, detta är  en bok som tilltalar alla som älskar fantasy. Men det är också en bok om en ung lärling som lider av “cacography”.  Vad är då detta? Jo, kakofoni, missljud, har kanske de flesta hört talas om. Kakografi kommer också från grekiskan och betyder dålig (kako’s) och skriva (grafein), alltså felaktig skrivning eller felaktig stavning. Jämför detta med dyslexi som är läs och skrivsvårigheter.

Huvudpersonen, Nicodemus Weal, som är en spellwright, lider alltså av kakografi – i vardagligt tal skulle vi kanske säga dyslexi – och eftersom han kan och förstår magi så har han ett extra stort handikapp. I världen vi lär känna i Spellwright fungerar magin genom att ord bildas i musklerna som sedan kastas mot något – eller någon – för att ge önskad effekt. Detta kallas spellwrite.

Om man då, som Nicodemus, har problem med stavningen så kan det ge katastrofala följder.

Man kan alltså säga att detta är en bok om en dyslektisk person och om dyslexi generellt. Men det är så mycket mer än det.

Detta är en mycket, mycket bra bok. Jag älskade den och jag lider inte av dyslexi. Men flera personer som jag har talat med gör och blev otroligt intresserade av boken. Alla höll med mig om att detta är en fantastisk bok.

Och alla vi som redan har hunnit läsa den kan glädjas åt att det kommer fler böcker. Nästa bok i serien heter Spellbound.

Det här är som sagt en bok som är en mix av både science-fiction och fantasy. Huvudpersonen är Lila Black som är en agent och får i uppdrag att skydda Zal, rockstjärnan. Som är en alv. Lila är dessutom en cyborg efter en olycka två år tidigare där det mesta av henne brann upp. Detta ersattes av avancerad teknik, med metallarmar, metallben, artificell intelligens och mängder av vapen inbyggt.

Människor och alver går inte så bra ihop. Och en halvt mekanisk människa som ska jobba tillsammans med en envis och kaxig alv kan ju inte gå så bra … Eller?

Nåja, detta är inte det mest udda i Keeping It Real. Här dyker faeries, elementarer, referenser till ny och gammal rockmusik, drakar(!) och en massa annat kul upp. Sex? Naturligtvis.

Jag läste en annan referens till den här boken: Justina Robson måste haft otroligt kul när hon skrev den här boken.

Detta är första delen och de två andra delarna har varit hur populära som helst och nu kommer det en fjärde del.

Jag tänker lite på James Camerons Avatar när jag tänker tillbaka på vissa delar i den här riktigt underhållande boken.

En bokhandlarkollega i Malmö, på SF bokhandeln, har gjort vad de flesta bokhandlare drömmer om: skrivit en bok och fått den publicerad.

Nåja, det är kanske inte alla bokhandlares dröm, men jag skulle väldigt gärna vilja göra detta.

Nene Ormes bok Udda verklighet är en riktigt, riktigt bra bok som utspelar sig i Malmö. Jag är kanske lite partisk eftersom jag har bott större delen i Malmö. Och dessutom läst fantasy sedan slutet av sjuttiotalet.

Är det så länge sedan ..?

Men man behöver inte bo eller ha bott i Malmö för att gilla Udda verklighet. Det här är en bok jag kan rekommendera för alla som gillar fantasy, coola karaktärer, fantastiska miljöer – jodå, de finns i Malmö – spänning och humor.

Imorgon ska jag åka ner till Malmö för att träffa Nene på en Smyg-släpp-fest och gratulera henne.

Det är hon verkligen värd. Vem vet, jag kanske kan få en autograf?

Och jag ska fortsätta skriva på mina kafferaster.

Den förlorade symbolen av Dan Brown.

Nu finns den i butiken. Robert Langdons tredje äventyr, uppföljaren till Änglar och demoner och Da Vinci-koden, är en händelse i bokvärlden som kanske saknar motstycke.

Sällan har en läsupplevelse varit mer efterlängtad. Sedan Da Vinci-koden utkom 2003 (2004 i Sverige) har över 80 miljoner exemplar av Browns böcker sålts världen över. Nu fortsätter läsäventyret med Den förlorade symbolen.

Kom in i butiken och hämta ditt ex!

För ett tag sedan läste jag Haruki Murakamis “Fågeln som vrider upp världen”.

Oj vilken bok! 741 sidor i pocket. Bara det en bedrift för läsaren.

Boken har legat ett tag här brevid mig på mitt lilla soffbord. Jag tittar på den ibland och tänker på hur gärna jag vill skriva om den men hejdas av att det känns svårt. Svårt att tåta ihop ett par få rader om denna bok, gigantisk till sin storlek och förundransvärd till sitt innehåll.

Fågeln som vrider upp världen är en stor bok. Den handlar om en simpel historia om man tittar till handling och händelseförlopp. Men den innehåller också religion, mysticism, jordnära mänsklighet, historieskildringar, en deckarhistoria, ett alice i underlandetförlopp, mänsklig grymhet, vackert poetiskt språk och brutal klarhet och enkelhet.

Hur beskriver man det i en enkel bloggpost? Hur ska jag gå till väga?

Därför har jag väntat och låtit den sjunka in lite i mitt medvetande. Jag gillar det, att få saker ligga och mogna i mig tills jag hittar ett lugn, en ro. Fattade jag vad boken handlade om egentligen? Eller såg jag bara en liten del när jag läste? Fanns det flera lager att upptäcka?

Så kan jag tänka efter att jag avslutat en bok. Och gärna får det gå lite tid. Hur ska man kunna ha en åsikt om någonting om man inte tänker efter? Vissa rusar ju fram och har åsikter om ALLTING. Det tror jag inte man kan egentligen.

Boken handlar om Toru Okada. Han är japan och bor tillsammans med sin fru Kumiko. Deras katt har försvunnit och Kumiko oroar sig för katten som funnits med i deras relation sedan tidigt stadium. Katten togs om hand om och var herrelös och hjälplös precis som ett litet barn.

Katten är borta och påminner Kumiko om den tiden som förhållandet var nytt och hoppfullt. Toru blir ombedd att gå ut och leta efter katten i grannskapet och går ut i gränden och hittar ett ödehus som är hemsökt och han träffar en ung granne som berättar sin historia för honom.

Toru är arbetslös och går hemma och liksom laddar för något annat och vet inte riktigt var han ska ta vägen, vilken inriktning hans liv ska ta. Han bekymrar sig inte så mycket för det. Kumiko jobbar och han har ett litet sparkapital.

Sen försvinner Kumiko plötsligt en dag, hon kommer inte hem från jobbet. Toru vet inte vad han ska tro, har hon lämnat honom för en annan man?

Dagarna går och Toru funderar och försöker förstå. Fastän han är väldigt jordnära och vardagligt förankrad i verkligheten så finns det en ödestro och ett övernaturligt inslag i hans tänkande. Han försöker bryta sig igenom dimman i det han inte kan förstå för att kunna “rädda” eller få tillbaka sin fru. Den här dubbla sidan av Torus personlighet och hur handlingen spinner vidare är förtrollande för mig som läsare. Jag dras till boken och vill veta, vad, vad är det egentligen som har hänt.

Många kapitel svävar ut och leder läsaren genom skildringar av den japanska invasionen av Kina och meningslösa krigshistorier där män (och säkert kvinnor ) bara lydde order och gjorde absurda ting. Bokens deckarhandling liksom stannar upp för att berätta en annan historia i lugn och ro. Jag känner här en berättarstil så som man inbillar sig att den muntliga berättartraditionen skulle kunna ha sett ut där folk ger sin historia till sina efterkommande i sakta mak vid en lägereld.

Jag som läsare får ge mig tid helt enkelt att rida ut de mil som berättandet för mig genom det kinesiska fastlandet.

Bildspråket är också fantastiskt. Toru vill som sagt gå till botten med vissa saker för att förstå varför hans fru lämnade honom hastigt och helt oväntat. Vad gör man då om man vill gå till botten? Jo, man går ner i en torrlagd brunn för att tänka.

Tänk dig själv att gå ner i en tom brunn. För varje steg neråt, tystnar världen ovanför mer och mer. Det blir mörkare och mörkare. Till sist kan du inte se din egen kropp, och mörkret omsluter dig.

Tystanden trycker mot dina tinningar och paniken kommer. Pulsslagen bultar mot bröstbenet och det är svårt att andas, det känns som att dra in luft i kroppen kräver ofattbar ansträngning. Du håller upp din hand framför dig men kan inte se den. Du finns inte. Du känner på din kropp och övertygar ditt sinne om att du faktiskt(hallå!)finns till.

Sedan, plötsligt infinner sig ett lugn. Kroppen slappnar av och det är skönt att befinna sig där i mörkret. Du är ett med tillvaron och mörkret är inte skrämmande , inte en fiende längre utan en lugn vän som har funnits där för alltid.

Där i lugnet är det lättare att se klart, att tränga igenom den osynliga barriär som hindrar i vanliga fall för djupare insikter.

( det här är mina egna ord om boken, men det var ungefär likadant beskrivet )

Senare i handlingen kommer katten tillbaka och får ett namn, “Makrill” och Toru träffar många spännande människor på sin väg. Till sist förstår han varför hans fru har lämnat honom och historien trappas upp i tempo och spänning. Han ska rädda henne men glömmer bort att han blivit spådd sedan tidigare att se upp för vatten. Det tycktes obegripligt just då, men när brunnen börjar fyllas med vatten blir det väldigt problematiskt och blött. Hur ska det gå?

Visst låter det helt galet?

Jag rekommenderar dig verkligen att läsa “Fågeln som vrider upp världen”. Det är en annorlunda och helt fantastiskt bok. Eller läs någon annan av Haruki Murakamis böcker, “Norweigian Wood” eller “Kafka på Stranden”.

Det är en upplevelse.

Linda

av Lev Grossmann

Den här veckan läste jag “The Magicians” som är ett riktigt äventyr. Någon har sagt att den är som Harry Potter för vuxna och jag skulle vilja lägga till Narnia till det påståendet. Man flyter in i en värld av äventyr.

Bokens huvudperson heter Quentin Coldwater och bor i Brooklyn med sina föräldrar. Han är överbegåvad och har deltagit i stavnings och mattetävlingar mot andra barn under hela sin uppväxt. Han är också smart men uttråkad och deprimerad och väldigt mycket tonårig pojke. När jag läser boken känner jag mig nästan själv som en tonårig kille fastän jag är en 35 årig tant.

Quentin håller hemligt att han fortfarande är tagen av historien om syskonen Chatwin i böckerna om Fillory, ett sorts fantasiland där allting är underbart och där man alltid känner sig lycklig.

Boken är indelad i fem delar och är ett mycket omfattande äventyr. Tänk dig att slå ihop hela Harry Potterserien så får du “The Magicians”.

Jag gillade mest de första delarna när Quentin kommer till Brakebill College och får lära sig grunderna i magi. Han får nya vänner och befinner sig i en milt sagt magisk miljö. I mitten av boken blir jag lite förvirrad och irriterad av det meningslösa livet som Quentin och hans vänner lever i New York med sus och dus och kanske mest för att det tar så lång tid in i boken innan jag förstår vad meningen är, vem som är fienden.

Säkert är det inte så lätt att vara trollkarl och tonåring? Det är en ganska expolsiv kombination i sig själv.

Till slut tar sig Quentin och hans vänner sig till Fillory som visar sig finnas på riktigt och inte bara är ett sagoland i en bok. Där spurtar handlingen fram mot en kamp med Martin Chatwin som var en av figurerna i Fillorysagan.

Det är svårt att beskriva känslan som jag fick av boken. Att bara skriva om handlingen är svårt och känns platt. Boken var så mycket mer, med alla detaljer och miljöer som skiftade och bar även mig in i magin. Jag ska definitivt läsa om boken en gång till längre fram och njuta en gång till och läsa lite mer analytiskt och suga i mig varje karaktär.

Boken handlar mycket om livet och det som vi alla tänker på. Varför finns vi här? Finns det någon mening? Hur hanterar man resan om det inte finns något mål? Fillory är Quentins mål, men när han hittar dit blir det inte riktigt som han hade tänkt sig.

Jag läser gärna fler böcker av Lev Grossmann och vem vet, kanske kommer det en fortsättning på “The Magicians”?

Linda